Ikväll har jag tänkt mycket på det här med liv och död. Inte så mycket vi människors... men hur det är i naturen. Bland djur. Bland de som jobbar med djur. Bland de som vistas nära naturen och dess innevånare.

Jag växte upp med att spendera stora perioder hos min mormor och morfar. De bodde ett par kilometer bort och hade jordbruk. Tidigt lärde jag mig att i djurens värld ser allt så annorlunda ut. Mormor och morfar hade bla grisar. Oj så många små kultingar man suttit och flaskmatat inne under mormors arbetsbänk i köket. Mormor gjorde iordning en kartong med mjukt linne som bädd.... och sen var det bara att flaskmata, hålla varm och hoppas på det bästa. För det mesta gick det dåligt.  - Det var inte meningen, sa morfar alltid när en liten kulting dog. Själv brast man i småbitar..... Varför? Jag gjorde ju ALLT! Den var så SÖT!

Jag var med på slakt, nödslakt, men även när kor eller suggor födde sina små liv  :)  Liv och död gick på något sätt hand i hand, LIV var lika rätt som Död, på nåt sätt. En naturlig del av det hela. Orden "Det var inte meningen" ringer i mina öron ibland när jag ser djur som på olika sätt lever ett ovärdigt liv, men som av olika anledningar tvingas leva kvar, som tvingas leva ett ovärdigt liv, enligt naturens mått mätt.

De flesta vet att min Ziggy under flera månader visat mer och mer tecken på att lida av något. Symtomen blev fler och fler. Jag har rådfrågat veterinär, hundpsykolog, hundvänner, bekanta....   och efter att ha gjort en rejäl undersökning hos veterinären och uteslutit andra fysiska åkommor, återstod det jag och många med mig redan gissat: Det är något i hjärnan. Endera pga hög ålder, demens, hjärntumör eller skador av andra orsaker. Det går inte medicinera.

Att se en av sina älskade hundar, bete sig på ett mer och mer förbryllande sätt. Att se de andra hundarna, till att börja med ignorera sin vän, för att sedan direkt visa missnöje med honom... Att se en av sina kompanjoner må sämre och sämre, och veta att det INTE hjälper med veterinärens insats, och inget annat heller... för det är inne i huvudet det händer saker... som inte kommer att bli bättre.  Att se symtom läggas till symtom. Att se försämringen månad för månad.... i slutet vecka för vecka.... DET är fruktansvärt.   Till slut måste man inse:
Det var inte meningen.

Det har gått en tid från det jag fattat beslutet. Beslutet fattades för Ziggys skull, för min skull och för de andra hundarnas skull. För VÅR skull helt enkelt, men MEST för Ziggys skull. Att behöva leva vidare med de symtom han hade.... som det förvärrades.... det är inte rätt mot NÅGON hund.   Att leva som hund... men inte kunna leva som HUND..... DET är inte rätt!     

En hund MÅSTE få vara hund. När den inte längre kan vara det..... Då är det inte längre meningen.

Veterinären var fantastisk!  Tack gode gud för sådana människor! 

Ziggy var, som han blivit, skräckslagen för människor.....   Veterinären frågade hur jag ville ha det. Hon skulle först ge honom ordentligt mycket lugnande efterom han var så skräckslagen. Jag ville sitta på golvet med honom. Även om han inte alltid kände igen mig, så var ju JAG den enda trygghet han kände till.   Han fick ha munkorg på sig när veterinären gav honom lugnande, men sedan tog jag av den direkt.   Han fick sprutan bara under huden, så det skulle ta ca 10-15 minuter innan den verkade. Under tiden gick vet. och ass. ut, och jag satt ensam med älskade Ziggy. Efter några minuter slappnade han av och la sig i mitt knä. Jag la honom tillrätta och strök honom som jag vet att han älskade. Jag höll Ena handen om hans nos..... det gillade han. Han suckade djupt.... slappnade av i hela kroppen. Jag nynnade för honom, en sång jag brukar nynna innan vi somnar på kvällen. Jag nynnade så länge jag klarade av att nynna.... sedan tog gråten över. ... men då sov han redan....

Efter ca 15 minuter tittade Vet in och kollade till oss..... - han sover, sa jag. Han sover lugnt.

Vet. gav honom ändå´sömnmedel..... sen smekte jag hans huvud, höll hans nos.... grät ner i hans päls....  medans vet. gav honom sista sprutan.


Ziggy älskade grisöron.  Ziggy älskade solen. Ziggy var till en början en liten spillevink....  Tyvärr så hann Ziggy bli en spänd, rädd, sjuk liten kille.   Ziggys hjärna började spela honom spratt.   Ziggy vankade uppe och skällde på nätterna... Ziggy såg saker som inte fanns....   Ziggys hjärna mådde inte bra.

Jag tror och hoppas att han fick med sig, att jag endast ville honom Väl..... att jag Alltid gjorde det som var bäst för honom. När jag såg att han var trött fick han vila från långa promenader..... När jag såg att han behövde lugn och ro, fick han ligga ensam i sängen....   Jag tror att han fick med sig Kärlek.   Nej, jag VET att han fick med sig kärlek.

Liv och Död.   Så nära varandra..... men ändå så långt ifrån.