Dagen började ju inte bra, men blev bättre på eftermiddagen.  Jag tränade Kelly och Molly i lite lydnad ute på gården, sen tog jag Paddy och Ziggy på en långsam promenad. Efter det tog jag Kelly och Molly på promenad. Jag grillade även ikväll, vilket smakade ljuvligt, och sen har jag inte gjort så många knop. I morgon ska jag in till stan på arbetsförmedlingen, Pernilla ska följa, så jag behöver inte oroa mig  för yrsel... blir jag yr så är ju hon med :)

Jag ska sätta mig och skriva träningsplaner för alla hundar, inte bara för Kelly. Ska klura på vad jag har för mål först och främst, så jag vet vad jag siktar på. Med Kelly är det lättast eftersom det är lydnad jag satsar på med henne. Med Molly kan det bli agility eller freestyle... Paddy ska ju gå viltspårskurs, ska bli jättekul att se vad han tycker om det. Ziggy... lillgubben... som mål för honom har jag i dagsläget att han ska bli såpass trygg att han inte är rädd för människor. Katys närvaro gjorde att hans trygghet fick en ordentlig knäck.... får jobba nu på att få tillbaka den, och bygga vidare på den.

Undra vad jag ska sätta up för mål för mig själv?  Jag vet ju lixom fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor...  börjar vara dags att göra någon slags plan... men först måste jag lista ut ungefär vad målet är ...

Man kan grubbla sig gråhårig på sånt där. Lixom... vad är meningen med just MITT liv?  Barnen är vuxna, de har visat att allt jag lärt dem har gått in :) :) :)   och de klarar sig, inte helt själva, det gör ingen... men  ändå. Min största uppgift här i livet är på så sätt..... avklarad till största delen.

Eftersom man inte styr allt så måste man ibland ändra planerna, och till och med ändra målet. Mitt i allt när man tror att man vet hur allt ska vara osv. så blir man sjuk och vips så ändras spelreglerna. Då gäller det att kunna ändra riktning .... och det är NOG svårt att göra när man är inne på det själv, men människor runtomkring är åxå spelpjäser att ta hänsyn till, för de är med och spelar och man kan inte bortse från deras medverkan i spelet.

Andra människor kan vara med- eller motspelare ... en del försöker verkligen förstå och hjälpa, medans andra mest verkar vilja hugga de sårade spelarna för att få bort dem från spelplanen. Livet är verkligen inget spel där man kan se alla andra som medspelare....  det är nästan lite som fia med knuff - det finns olika läger. I mitt hörn finns jag och de som är mina medspelare.... vi ska hjälpa varandra att komma oss hela varvet runt.... men i varje hörn finns motspelare som inte VILL annat än att få oss av banan.  Det kan ske genom att de öppet visar sin agg, eller att de lindar in agget i saker de säger, försöker vrida orden så att det låter snällt... men i själva verket är det elakt....

Många har sjukdomar som inte syns....  många lider fruktansvärt utan att bli trodda....  knappt ens av sina medspelare.  Dessa människor sänder jag en tanke ikväll.  Många vill inget hellre än att kunna vara med och spela, men Kan av olika anledningar inte. Visst finns det de som Visst kan spela, men vill hellre sitta på avbytarbänken och vila, spelar skadade så att de ska slippa..... men min tanke går till de som VILL vara med... men inte kan.... och inte ens lagkompisarna tror riktigt på dem....

Livet är ett Tufft spel. Inte enkelt, inte rättvist .....

Nu ska jag kliva av planen för ikväll. Hoppas ni haft en bra dag, och att ni har en bra spelstrategi för i morrn.

Gokväll