Midsommardagen är slut. Åtminstone för mig. Jag är helt slut.  Efter 5 timmar på bästa jobbet är både skalle och kropp helt utpumpade. Jo, jag hann promenera med hundarna innan krafterna tog stopp.

 

Funderar lite på det här med att säga sanningen. Varför uppfattas man som hård,tuff och skrämmande, när man håller sanningen främst? Varför är det så skrämmande för vissa att möta sanningen? 

 

Att tala om som det är, att inte linda in sanningen i en massa mjuka fina ord, utan vara ganska rakt på ...  VARFÖR anses det provokativt?  Hur kan det komma sig att man är "för hård" om man berättar utan omsvep? Hur kan det vara att människor känner sig nertryckta av sanning, som inte ens har med dem som människor att göra?

 

ÄR sanningen så skrämmande??  Vad beror det på? Vems "bekymmer" är det?

 

De flesta håller med om att sanning är något bra. De allra flesta tycker sig vara ärliga och hålla sig till sanningen. Men varför i hela friden blir man då utestängd från div. gemenskaper när man säger sanningen??  Fattar det inte.

 

Detta ska jag säga, handlar om gemenskap som handlar om hundar och inget annat. Men det är ju skrämmande ändå. Tycker jag alltså.

 

Sanning och ärlighet har jag pratat om i många många inlägg, men det fortsätter att vara aktuellt. Aktuellt och svårt tydligen. Själv tycker jag att sanning är både lätt och självklart. Men det är ju Jag det.

 

Gokväll