Idag är det två år sedan Kelly blev ormbiten. Att det redan har gått två år sedan den dagen, det är knappt så att jag fattar det. Minns det som om det vore häromdagen bara hur jag bar henne i famnen hem från promenaden, fick upp telefonen ur fickan och ringde Pernilla och bad henne kontakta jourhavande veterinär. Med tårarna rinnande halvsprang jag med henne i famnen och de övriga i koppel ..... Pernilla kom, även hon med tårar i ögonen, och skjutsade oss i ilfart till Ånäset. 

 

Tittar på henne nu och tackar våra skyddsänglar att hon klarade sig.