I morse när jag begav mig mot Ånäset och veterinären, packade Hannah ihop sin väska och åkte tillbaka hem till stan. Hon och Robban, Pernilla och Mattias, ska åka iväg till Kittelfjäll i morgon. Milo ska vara här och terrorisera under tiden :)

 

Paddy .... milda, fina, lugna, mysiga Paddy. Han satt som ett ljus hos veterinären, som vanligt. Han rörde inte ens en min när hon fick fippla bra länge med att få in kanylen i hans blodkärl, för att kunna ta blodprov. Blodkärlet bara rullade iväg och vet. började svära som en borstbindare "Fan, det här har jag aldrig varit med om" , "men va fan, jag kommer inte in i kärlet" .... hon fick byta och ta längre kanyl, fortsätta sticka, böka, vrida, bända och vända .... och hela tiden satt Paddy och tittade på henne. Höll upp benet självmant, och bara tittade med sin milda blick. Inte en enda gång gjorde han en tendens till att dra tillbaka sitt ben. 

 

- Gud va du är snäll, sa hon till Paddy när hon äntligen fått sina blodprov. Sen sa hon åxå att alla de fd gatuhundar hon träffat, är så otroligt lugna och trygga. Undrar hur det kommer sig egentligen. Man tycker att det borde vara tvärtom. KAN hundar känna tacksamhet? KAN hundar begripa att man räddat dem?   Har aldrig någonsin trott det. Men ... vem vet?