Jag har återlämnat Gullefjun till Hannah och Robban. Jag har klippt luggen på Pernilla. Jag har varit nere på stan, och i lugn och ro shoppat kläder. Jag till och med PROVADE kläderna. UTAN att bli svettig :)   Månne det är första gången i världshistorien de sakerna inträffar!  Jag är barnsligt glad i alla fall :)

 

Tänkte på det här med att skapa sitt eget jag, att skapa sitt liv .... att själv Välja den man vill vara. Hur ÄR jag egentligen? Jag har ju skrivit, inte bara EN gång: Vill du uppfattas som glad och generös, så måste du VARA glad och generös.   ÄR jag det? Uppfattas jag som sådan?  Eller, uppfattar folk mig som dryg, känslokall, icke förlåtande styvnacke?

 

Svaret är helt enkelt att det beror på Dig. Det beror på hur DU uppträder mot MIG.   Mina vänner, som finns vid min sida, som inte snackar bakom ryggen på mig, som faktiskt är både ärliga och uppriktiga mot mig. De uppfattar nog mig som både positiv och generös. De som däremot snackar bakom min rygg, ljuger om mig, försöker trycka ner mig .... DE upplever mig säkerligen som dryg, känslokall och icke förlåtande.   Bete dig illa mot mig, och jag känner inget som helst behov av att vara speciellt generös mot dig. Du behöver Absolut inte tycka som jag, eller hålla med mig hela tiden, men vänd dig till Mig, om du har något otalt med mig. Jag uppskattar ALLTID ärlighet. ALLTID! Jag RESPEKTERAR de som vågar vara ärliga mot mig. Den som INTE är ärlig mot mig, känner jag inget som helst behov av att förlåta. 

 

 

Har jag skapat en kvinna, känslokall, som vägrar förlåta de som beter sig illa mot henne. Har jag skapat en dryg individ som helt känslokallt bara tänker på sig själv, och som trycker ner andra?  

 

Har jag skapat ett monster?

 

Nej, det tror jag inte. Allt handlar nog om hur man tolkar, och begriper. Jag har ofta upptäckt att när man resonerar med människor och inte tycker lika om något, så kanske man gör det i alla fall .... man tolkar bara olika. Tar som exempel: Att förlåta andra. 

 

JAG förlåter inte någon som betett sig illa mot mig, om denne inte ens ber om ursäkt. Jag accepterar däremot att andra beter sig illa, och kan lämna det därhän (efter att ha hämnats)   JAG tar inte ansvar för andras idioti, och JAG behöver inte heller förlåta. Jag har svårt att se att man skulle MÅSTA förlåta för att kunna gå vidare. För mig känns det som att det räcker att acceptera att andra inte beter sig så bra. 

 

Att det sedan är en process jag måste gå igenom innan jag accepterar, det tycker jag bara är sunt. Jag är inte rädd för processer :)

 

Nä .... jag är inget monster :)

 

Tjing så länge