Nu har jag varit i Umeå och magnetröntgat handen. Känns helt sjukt att köra 30 mil för att röntga en hand, men det är som det är.   Efter jobbet skulle jag ju sova en stund, för att överhuvudtaget orka köra både dit och hem, men jag kunde aldrig somna. Jag frös som en idiot, så det gick bara inte. Jag drog på mig två täcken, men jag frös ändå. Jag frös lixom inifrån. Till slut var det bara att kliva upp och ta en varm dusch. 

 

När det var dags att åka, packade jag in hundarna i bilen. Självklart skulle de få följa med :)   Allt var frid och fröjd ända tills jag hade ett par mil kvar till Umeå. då kändes det som att jag fick obalans i däcken.....  

- men vad är det NU då, kompis?

- Det fortsatte, och efter ytterligare en mil så blev det nåt jävla oljud UNDER bilen. Han hurvades och lät illa .... Jag kände i fötterna hur det lixom "durrade"

- Nää .... Kom igen nu! Vi är Snaaart framme!!! Ge INTE upp NU!!!!!    Jag hann i skallen göra en snabb plan B. Plan B innebar att lifta in till lassa, ha med hundarna på röntgen, och sen ta alla hundarna på bussen hem :)  Men, det var en plan jag inte gärna ville sätta i verket. 

 

Jag lyckades peppa bilen att faktiskt rulla ända fram på lassa :)  När jag skulle parkera, upptäckte jag att motorvärmarstolpe ingick i priset! BRA DÄR!!  Glad över det, då min lille plåt-kompis är lite känslig för kyla, checkade jag in med betalkortet, satte i motorvärmarkabeln, lyssnade så att kupévärmaren startade åxå, sa till hundarna, som jag alltid gör när jag går - matte kommer. 

 

Jag var tidig, men fick komma in direkt på magnetröntgen. På mage, med armarna i helt onaturliga vinklar blev jag inrullad i röntgentrumman. Det där med att jag fick både öronproppar och hörselkåpor på mig, det förstod jag rätt snabbt att det var befogat. 

 

25 minuter senare, kom Agneta som hon heter, och tryckte på knappen så att jag fick komma ut. TACK Agneta. Båda armarna var bortdomnade, nacken var helt väck, och jag var spyless ... fniss

 

Bytte till mina egna kläder på 1 ynka minut, halvsprang nedför trappan och iväg över parkeringen. Ryckte ur motorvärmarsladden, kröp in från höger sida (japp, har inte fixat det där än)  Då ringer telefonen. 

Det var Agneta, från Magnetröntgen. 

- Hej Maria, du glömde ditt kort i säkerhetsfacket här uppe på röntgen. 

- Jag kommer. 

 

Ut ur bilen - Matte kommer  - järnet upp på röntgen igen, hämta kortet, järnet nerför trappan och ut, över parkeringen, in från höger sida - HEJ vovvarna :)

 

Nu kom tankarna ifatt mig om att bilen inte låtit helt hundra, de senaste två milen. Jag bad en stilla bön när jag startade ...... både att den skulle starta, och att HAN (jo, från och med nu så är det en HAN)  skulle rulla hela vägen hem, utan gnäll. 

 

Rullade ut från parkeringen .... rullade iväg från området ... höll nästan andan. Tyst. AHHHHHH :)   Klappade honom på instumentbrädan :) - MIN kompis :)  - Nu åker vi hem :)

 

När jag kört nån mil, och det fortfarande var tyst, började jag slappna av något.   DÅ slog mig tanken helt plötsligt - Jag checkade aldrig ut med kortet när jag lämnade parkeringen !!!!

 

In på närmsta parkering, fram med biljetten, och som jag misstänkte så fanns ett telefonnummer där. PHU !!! Jag kunde checka ut via telefon !!!!    (En spontan tanke: Man kan alltså checka in med kortet när man är på stan, ringa efter en timme och säga att man glömt checka ut, och sen stå kvar ett par timmar till)  Nu blir det aldrig aktuellt för mig att göra så, när jag aldrig orkar vara på stan så länge :)

 

Jag har, som jag alltid haft, TUR SOM EN TOK !!!!! Bilen rullade hela vägen hem, även om han skorrar lite , eller rättare sagt kluckar, när jag bromsar. Min analys är, nu när jag lärt mig att förstå hans känslor, att han ÄR känslig. Han gillar inte kyla .... MÅSTE få ha motorvärmare MINST 3 timmar när det är -6 grader ..... längre när det är kallare. Han VILL inte åka så långt. Hans skorrande och hurvande på vägen till Umeå, var Hans sätt att säga: Det här är för långt bort!   Att han kluckade när jag bromsade, på vägen hem, var nog för att HAN VILLE HEM!!!

 

Jag förstår hans känslor nu. Jag har lärt mig. 

 

När jag tar hundarna på kvällspinket, ska jag gå till honom, klappa honom på plåten, stoppa i motorvärmarkabeln och säga gonatt. 

 

NU ska jag sjunka ner i soffan med hundarna en stund, innan det är dags för kvällspink och klappa plåtkompisen. Upp 3.45 i morrn. Inte värt vara uppe så sent alltså. 

 

Gokväll