Jag vaknade kl 5 av fågelkvitter.  EN fågel räckte för att väcka mig. Det var ingen kör-sång, utan en simpel solo-sång utanför sovrumsfönstret.  Först tänkte jag: Vad kvittrar DU åt, det är ju alldeles grått ute ... men sen slog mig tanken - man kan ju faktiskt kvittra lite ändå, bara för att.

Egentligen kan man nog lära sig mycket av fåglarna.

Man kan kvittra och sjunga fastän det är grått, solen kommer inte fram för det ,men det blir lite trevligare.
Man kan hjälpas åt och "ploga" åt varandra, turas om att vara den som ligger längst framme och drar
Man kan kura ihop sig till en liten boll ibland, och bara studera omgivningen, om man inte känner för att flyga
Man kan sjunga tillsammans eller solo, vilket som (det kvitt(R)ar ) fniss
Är man en trana, kan man skrika och trumpeta som en idiot, ingen tycker att det är vackert, men alla blir på nåt sätt glada av att se dem
Man kan flyga en sväng, bara för att lufta vingarna lite. Kanske till och med bara flyga till trädet bredvid .... byta kvist en liten stund.

Man brukar ju kunna kolla vad man är för hundras .... jag undrar vad man skulle vara för fågel? 
Knappast kollibri ... så snabbt kan jag inte röra mig.  Ingen av de här små nätta skönsjungande pippifåglarna förresten, jag är nog en lite större, tyngre ....  pelikan?  - nja .... Struts? ... nä... jag sticker inte huvudet i sanden utan tar itu med problemen .... Nä nu vet jag -

Kalkon!

Gomorron