Idag kom en vän hit på lunch. Det var jättetrevligt.. länge sen vi sågs och mycket har hänt. Tänk.... just när man ses så känner jag : Det här borde man göra oftare, det är ju så trevligt att ses. Men.. blir det av? Nej. Varför blir det inte av? Varför tar man sig inte tid, eller ... är det ens tid det sitter i?

Nu är inte jag den mest sociala människa som finns att uppbringa, det ska gudarna veta. Många tror nog det, men de som känner mig väl (läs Annica och mina barn) vet att det inte är så. Jag umgås inte så mycket överhuvudtaget.... men ändå... jag har ju vett att uppskatta mina vänner, eller har jag det?

Jag har alltid varit en ensamvarg... alltid. Ända sen barnsben. Kommer jag alltid att vara det? - det vet jag inte. Jag har svårt för när människor säger: Sån är jag, som om man aldrig någonsin har för avsikt att ändra sig. Att man alltid har varit sån, är en annan sak. Det är ju fakta. Men att man alltid kommer att förbli sån.... det vet man ju inte. Även gamla hundar kan ju lära sig att sitta :) Jag tror till och med att de kan lära sig att sitta FINT :)

Idag gick jag även på skoterleden bort mot Bygdeträsk.... underbart väder... solen sken.. -15 ... helt makalöst vackert. Hundarna är underbara... det är bara att gå och njuta av livet. Inte prata... bara ..... finnas.



Ibland behöver inte livet vara mer komplicerat än så för att vara helt fantastiskt!

Nu börjar det dra ihop sig till läggdags. Träningen ikväll var lika kul och lika jobbig som vanligt. Samtidigt GER det mer energi än det TAR. Fantastiskt!

Gokväll