Då var det fredag. Klockan är strax efter 7 och jag har varit ute en sväng med alla hundar. Milo är här åxå, han och Hannah har sovit här. Hannah sover än, och hundarna hoppade upp i sängen och somnade om igen de åxå efter att ha fått mat. Jag dricker kaffe och ska snart börja fixa frukost. Idag börjar jag jobba 8.30.

Gång på gång får man bevis för att livet ändrar riktning. För en del handlar det om sjukdom och dödsfall, för en del handlar det om svek och förstörd tilltro, gemensamt är de krossade drömmarna. Planerna man hade, målen, den utstakade och planerade framtiden. Hux flux finns det inte kvar någonting av det. Allt är bara.... borta.

När allt bara försvinner, mitt framför ögonen på en, hur hanterar man det? Hur byggs nya drömmar upp? Kan man drömma igen eller tvivlar man på att det löns drömma?

Tänk vad finurligt det ändå är... för efter en tid så orkar man planera och drömma igen. Det är inte FÖRMÅGAN att drömma som försvinner...

Det tar TID att komma igenom den process det innebär att ha förlorat fotfästet, vare sig det är dödsfall, sjukdom, svek. Processen blir densamma...  

Jag känner med er som är inne i denna process just nu. Men kom ihåg: Processen är inte slutet på något, utan början på något nytt.

Det som är detsamma vare sig man är inne i en process eller inte, det gäller att göra bra val.

Gomorron.