Hur gör man, när man vill att någon ska veta att man är STOLT över dem? Jag menar ..... så att de verkligen FÖRSTÅR!  Inte bara sådär i förbifarten, utan VERKLIGEN. 

 

De jag Först och främst ska veta att jag är STOLT över dem, är naturligtvis Pernilla och Hannah. Tänk att jag har en del i att de faktiskt .... ÄR. Både på gott och ont givetvis. Kanske är det en strävan att INTE bli som jag, blandat med någon form av styrka som jag faktiskt lyckats förmedla till dem. Vilket som, är jag så otroligt stolt. Pernilla, som vågat satsa och starta företag tillsammans med Mattias. Pernilla, som alltid varit försiktig, och kanske inte varit den som vågat ta så stora risker. Nu har hon KASTAT sig ut, helt utan livlina egentligen. Kastat sig in i en branch hon inte har någon direkt erfarenhet av. Att ta över ett bageri, när den erfarenhet man har, är att på sin höjd baka kladdkaka .... DET är stort. Det är FANTASTISKT. Att .... VÅGA. Att LEVA ..... Att skapa ett Mål, även om det målet syntes helt orimligt bara för en stund sen. Om det går åt helvete? - Jamen då har man åtminstone provat. Mer kan man inte göra. 

 

Hannah! Hannah, Hannah virrpanna :) Du har aldrig varit rädd för utmaningar! Jag är så sjukt stolt över DIG åxå! Att dra iväg och tågluffa i tre veckor, när man egenligen är lite rädd för att sova hemifrån. Att fira sin 20:de födelsedag i Venedig tillsammans med vänner. Att befinna sig, mitt i tågluffen, i en stad som bara har fisk och skaldjur- och be om spagetti och köttfärssås, för man gillar inte skaldjur .... Du lixom skaffar jobb. Du har startat upp dagis för asylsökande barn, du har jobbat som försäljare, Du jobbar på OKQ8, du har åkt iväg på utbildning i Stockholm för MakeUpStore ..... Du räds ingenting som jag ser det. Redan när du gick på Dagis och vägrade ha simdynor på badhuset, sa personalen på dagis: Det ska bli oerhört intressant att se hur långt hon kan gå - förmodligen hur långt som helst. Ja Hannah, du kan gå hur långt som helst. 

 

Jag är så stolt över mina barn, så det finns lixom ingen gräns. Jag ville bara få det på pränt, så att ni förstår. Givetvis är alla föräldrar stolta över sina barn, och det säger jag även åt dem (alldeles för sällan dock)  Men .... nu har jag skrivit ner det, så att de alltid kan gå tillbaka hit till bloggen och läsa det.

 

Men frågan kvarstår: Hur gör man för att de verkligen ska FÖRSTÅ?

Tips mottages tacksamt. 

 

Goafton