Nyårsafton blev väl inte riktigt som jag tänkt mig .... men jag heter Tafvelin.  De som känner mig och mina barn, vet vad jag menar.  Nåja, oxfilén ligger ju kvar i kylen, så kanske jag lagar nyårsmiddag ikväll istället ... igår blev det ju ingen middag överhuvudtaget.

 

Den ångest man känner när man VET att Meniére är på ingång .... man VET att han dyker upp inom det närmsta dygnet ... man hör hans andetag, känner hans iskalla andedräkt i nacken ... Och det hjälper inte att låsa dörren ... man vet att han kommer ändå. Så var det igårkväll. Jag kände tydligt att Nu är det på gång. Han är på väg hit.

 

Kvällspinket med hundarna gick bra, ingen var ute och smällde. Promenaden jag planerat fick dock utgå, då ostadigheten var för markant. Maxdos mediciner och åksjuketabletter, så preppade jag mig inför kvällen. Vi gick och la oss strax före kl 23, och hundarna kände att något galet var på gång, för till och med Paddy kröp under täcket, nära nära. Det var bra att han låg där när fyrverkerier och smällande drog igång, för han blev inte ett dugg rädd faktiskt. Han låg helt stilla. Jag hann somna efter fyrverkerierna, som faktiskt höll sig centrerade till 12-slaget, det tackar jag Bygdsiljum för. Antar att klockan kan ha varit kring 2 eller nåt, kanske 3, jag vet inte, för när man vaknar i yrsel, går det inte fästa blicken någonstans, utan det är bara att försöka övertala sig själv om att- Nej, du kommer inte att dö den här gången heller, och jo, du kommer att orka, även om de enda ord man får över läpparna är  Jag orkar inte. Vet inte varför jag varje gång säger de orden högt ... men det gör jag, det vet jag. - Jag orkar inte.

 

Klockan var kring halv 8 när Meniére var färdig med mig och det lugnade ner sig. Nu är den här dagen en dag när man känner sig som om man drabbats av värsta bakfyllan. Kroppen är så fruktansvärt slut. Jo, jag tycker synd om mig själv. Skulle ha jobbat idag, men kunde säga till chefen redan igårkväll att det kommer inte att gå. Känns förjävligt att måsta vara hemma från jobbet. Känns förjävligt överhuvudtaget. Tycker inte bara synd om mig själv, tycker synd om hundarna åxå. Det märks att de känner att något är galet. Har varit ner på gården med dem på morgonen, ska gå ner en sväng nu åxå. Idag törs jag dock inte släppa dem lösa på gården, då det mycket väl kan hända att någon drar iväg en smällare såhär på Nyårsdagen.

 

Jag får tänka såhär: När de första timmarna på det nya året, blev så fruktansvärt vidriga, så kan det bara bli bättre. Sämre har jag svårt att se att det kan bli.

 

Nä, nu är det dags att hänga in offerkoftan i garderoben, som jag ju förresten städade igår. Tar på mig lite fina men bekväma kläder, kammar till mig lite .... ska bara vila några timmar först.

 

Gott Nytt År till er Alla!