Eller rättare sagt: Förbannade, jävla, SATANS Meniére !!!!

 

Jobbade 8-12 idag, och fram tills dess gick allting bra. Nu var det bara så att jag var inte riktigt färdig kl 12, så jag stannade kvar för att göra klart. Jag stod vid märkningsmaskinen och märkte påsar när plötsligt, PANG så var jag tvungen att lägga mig på golvet. Meniére kom förbi. 

 

Pernilla stod så hon såg mig, och hon förstod ju vad det var, hon kom springandes till mig. Å herregud vad det snurrade. Betonggolv är både kallt och hårt, men Pernilla hämtade jackor som kudde och täcke. Efter ca 10 minuter lugnade det ner sig såpass att jag kunde öppna ögonen. Pernilla satt hos mig hela tiden, och jag hörde Mattias röst flera gånger åxå. Försökte hasa mig upp i sittande ställning, då drog det igång igen. Nu vet jag inte riktigt hur länge jag låg, men inte alltför länge. Då kom jag mig upp på benen och gick på toa, sen satte jag mig inne på kontoret. 

 

Pernilla och Mattias skulle ju gå hem tidigt, eftersom Wallins stänger kl 12 på fredagar. De skulle bara städa bort, sedan skjutsa hem mig. Nu var det bara så att jag kunde inte sitta så länge i stolen, så drog det igång igen, och den gången på allvar. 

 

Det går inte beskriva hur fruktansvärt det är. Direkt jag försökte röra mig, bara röra en hand .... så kräktes jag. Jag blundade hela tiden ..... orkade inte prata ..... försökte ligga så stilla som  möjligt .... kräktes direkt jag rörde mig det minsta. Pernilla satt på golvet bredvid mig hela tiden, strök mig på ryggen, bäddade om mig, hjälpte mig när jag var tvungen att få flytta armen lite ..... hörde hur Pernilla sa: Nu måste nog handen få lite blod, den är alldeles blå. 

 

3 timmar låg jag där. 3 timmar satt Pernilla bredvid mig och försäkrade mig om att det skulle bli bra. Just då tvivlade jag på att det skulle gå över någonsin. 

 

Strax efter kl 4 kom jag mig upp såpass att Pernilla och Mattias kunde hjälpa mig ut till bilen. Med spyhinken i knät påbörjades hemresan. Kunde INTE titta upp, utan satt och stirrade ner i hinken hela vägen. Fy fasen så illa jag mådde, och det snurrade till vid varje gupp .... 

 

Jag satt kvar i bilen medans Pernilla och Matte sprang upp och hämtade hundarna för att pinka dem. Då började jag kräkas igen. Hur ska det här gå? vet jag att jag, inte bara tänkte, utan även sa högt. 

 

Minns knappt hur jag faktiskt tog mig uppför trappan ..... vet att Pernilla stöttade mig på ena sidan .... och att jag försökte dra mig uppför ledstången. Vilken känsla det var att få komma in och lägga sig i sängen. Det snurrade .... gud vad det snurrade .... illamåendet rev i kroppen. Kelly la sig halvt på mig, morrade åt Molly när hon kom för nära .... Kellygumman. 

 

Pernilla och Matte åkte hem efter att ha sagt flera gånger att jag skulle ringa när jag ville! Tyckte att det var hemskt att deras lediga eftermiddag blev förstörd. Tack för allt idag Pernilla! 

 

20.15 vaknade jag till och kände att jag kunde öppna ögonen igen. Klev försiktigt upp .... gick på toa .... kände att jag kunde gå .... så jag gick ner med hundarna på gården så att de fick pinka. Sedan har jag halvlegat i soffan. Det är fortfarande inte helt bra, och jag hoppas och ber att det inte drar igång igen ikväll eller inatt. Kroppen är helt slut .... Ska försöka dricka lite vatten .... mat är inte att tänka på. 

 

Det var min Fredag. 

 

Återigen, TACK Pernilla !!!! och tack till Dig åxå Mattias ! 

 

Gokväll