Nu i afton har jag funderat kring det här med vänner. Vad är en vän? Vad är en bekant? Var går gränsen? Tänk, en del som man tidigare räknat som .... möjligtvis bekant .... man vet vem det är, har delat många tankar, men bor så långt ifrån varandra att man ändå inte räknar människan som Vän ..... men en fråga, en mening, en fundering .... människan, den bekanta, kryper närmre i ett nafs, och plötsligt känns det inte "bara" som en bekant längre. Hon har kommit närmare på nåt sätt. 

 

Inte för att det är så viktigt med en etikett, men jag funderar kring det ibland. 

- Jo, henne känner jag

- Jo, det är en vän till mig

 

Är det något man bara SÄGER möjligtvis? Att KÄNNA någon .... det krävs ju MER än att bara veta vem det är. En VÄN .... kräver ännu mer. Åtminstone i MIN bok. 

 

Att känna någon utan och innan. Finns det något sådant? 

 

Att känna någon utan och innan, måste ju innebära att man vet ALLT, eller åtminstone NÄSTAN allt om någon. Men, förutsätter det inte åxå att den människan man känner ..... inte förändras, utvecklas, lär sig nya sätt?  Eller, hänger man med i den utvecklingen? 

 

VILL man se/uppfatta/förstå att vänner faktiskt ÄNDRAR sig? Eller, tar vänskapen slut då? VAD bygger vänskapen på?

 

Eller, är det så att hur mycket man än lär sig, så förändras man aldrig? 

 

Ibland blir det väldigt många och djupa tankar, bara sådär :)

 

Nu ska jag sjunka ner i soffan med hundarna framför tvn. Mina bästa hundar :) Jo, jag känner dem rätt väl vid det här laget, men, de har ju sina ryck de åxå :)

 

Goafton